Insiktsfullt stresstest och euforisk 3-milstur

Under nyårshelgen kom vi på den förträffliga idén att göra ett stresstest inför Svalbardresan. Nämligen ta reda på exakt hur dålig form och bristande kunskaper vi satt på. Vi packade vårt tält, all utrustning som just anlänt med posten (här valde humorfriska Postnord att spela oss ett litet lagom uppskattat spratt, men sakerna damp till slut ner på vår farstukvist) det nya bensinköket och frystorkad mat för tre dagar.

Stormen Urd hade precis dragit förbi jämtlandsfjällen så den rent livsfarliga aspekten av att vara ute och tälta i fjällvärlden var åtminstone över. Men ju jävligare desto bättre tänkte vi, vi ville känna på The Real Thing. Nu blev det ett par dagars insikt om att en av oss (jag, Lovisa) aldrig någonsin åkt skidor längre än till den närmsta ön i vår lilla insjö dit vi brukar åka och grilla korv med barnet i pulka, och nog egentligen inte kunde åka skidor. Vi båda blev otroligt trötta efter bara några kilometer. Vi insåg också att kyla, blåst och regn var rätt jobbigt och att man måste ha en rackarns ordning på sina prylar för att inte gå insane in the midbrain mitt ute i vildmarken.

Nåväl, det ösregnade och blåste 24 m/s så det hade väl varit rätt drygt även för den mest inbitne skidåkaren eller skogsmullen. Men, vi insåg också att vi älskade tältmyset. När vi skulle provligga våra nya megamjuka arktiska sovsäckar somnade exempelvis Viktor kl 15 pga maxad mysighetsfaktor. Hundarna däremot undrade VARFÖR de skulle behöva sova under ett fladdrande tygstycke istället för hemma på ullmattan framför brasan. Ändå en rimlig fråga.

IMG_8467

Men det kan hända mycket på tre månader. Under varje period då vi fått vara influensa-fria har vi begett oss ut på sjön varannan kväll medan den andre nattat barn. Först en halvmil med 30 kg i pulkan. Sedan lite mer vikt tills vi var uppe i 80 kg.

För tre veckor sedan gav vi oss på milen med en 65 kilo tung pulka. Veckan därpå två mil. Och nu i helgen drog jag tre mil. Jag var euforisk den sista milen hem, hög på livet och sjöng med högt i alla Adele-låtar (ingen kan ändå höra dig sjunga mitt ute på en tom frusen sjö i massa blåst, så man får passa på). Helt enkelt för att jag fattade att kroppen klarar så mycket mer än man tror. Den lär sig, den är så jäkla smart! Ba ”Alrighty, det här har jag gjort förut så jag köttar på som den lilla veteran jag är!” fast den egentligen är en total newbie och knappt kvalar till amatörnivån.

IMG_9092
Hundarna gatecrashar mitt försök till skrytselfie strax innan jag gav mig ut på min livs första 3-milstur på skidor i lördags.

Med det här sagt vill vi slå ett slag för att även slitna småbarnspäron som inte tränat sedan innan vi fick barn för tre år sedan (dra förresten av ytterligare 9 månader då jag var en kräkig, urvriden disktrasa och Viktor mest min privata vårdgivare under graviditeten) och som  kämpat mot trötthet, influensor, tidsbrist och väldigt dålig kondis, faktiskt kan komma i form och ändå tycka att det är kul. Man behöver verkligen inte göra något så loco som att korsa Svalbard på skidor, men ett litet äventyr som bryter vardagslunken kommer man en lång väg på.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s