Björnfrossa i gryningen

Ziiip.

Dragkedjan till vårt tält dras snabbt upp. Eftersom det är ljust dygnet om i den här delen av världen på den här tiden av året, utgår jag från att det är våra guider som kommer med nybryggt kokkaffe. Inte för att nybryggt kokkaffe är något man förväntar sig klockan 7 på morgonen mitt ute i den arktiska vildmarken, men har man väl fått det en morgon så är det en sådan obeskrivlig känsla av lyx som ilar genom kroppen när man hör dragkedjan dras upp. Och också det enda som känns värt att lämna den varma sovsäcken för.

”Good morning!” kvittrar jag, fullständigt yrvaken men full av tacksamhet för guidernas omsorg om oss.

”There’s a polar bear. Stay in the tent and stay calm” säger den schweiziska tjejen som har isbjörnsvakten den natten. Dragkedjan dras snabbt ner igen och jag hör hur hon går vidare till de andra tälten och meddelar samma budskap.

Ilningen av obeskrivlig lyx övergår snabbt till kyla inom mig.

Vi hör hur gevär laddas och guidernas lågmälda, fokuserade röster medan de långsamt rör sig runt tältlägret.

Det är inte spännande, det är inte roligt. Jag blir bara kall och har en enda tanke i huvudet: Det är sån jävla dålig idé att tälta bland isbjörnar.

Det var ju precis det här som jag inte ville. Jag ville verkligen inte bli uppäten av isbjörn och inte få komma hem till vår dotter. Jag vill leva. Vill man det är det en sjukt dålig idé att leka nån slags arktisk variant av Robinson Cruise och gå på upptäcksfärd i ett av världens mest isbjörnstäta områden. Jag ligger på allvar och funderar över hur många decennier det skulle belasta familjens ekonomi om vi skulle hyra en helikopter som får flyga oss till civilisationen för varje vettig människa förstår ju att så här kan man inte hålla på. Nu är det slutlekt på polaräventyret.

Jag avbryts av mina tankar då vår tältkamrat, som trots att hon fick samma information från guiden har lyckats somna om två gånger och varje gång lyckats glömma isbjörnsmeddelandet, vaknar en tredje gång inom loppet av 10 minuter. Jätteargt och högt frågar hon varför i allsin dar som guiderna väcker oss klockan 4.30 på morgonen?!

”Tyst!!! Det är en isbjörn där ute och vi måste vara tysta!” halvskriker jag tillbaka.

Det är som om all stress i kroppen kommer ut i det ögonblicket. Jag är så rädd att nerverna ligger utanpå huden. Utöver att jag skäms lite över mitt beteende inser jag omedelbart att det inte kommer hjälpa våra chanser att undvika att bli uppätna genom att två nyvakna nötter ligger och halvskriker på varandra i ett tält om isbjörnen nu skulle fundera på vilket tält hen skulle smaska i sig först. (Ok, nu i efterhand tänker jag ju att det kan ha varit en optimal strategi, en hungrig isbjörn lär ju inte gå dit det är mest jobbiga ljud).

”Jaså, är det en björn?” säger hon, lika förvånad som de första två gångerna vi berättade det för henne.

Nej. Det var ingen isbjörn. Däremot var det en helt korrekt observation av isbjörnsvakten som såg ett ljusbeigt djur snabbt komma mot oss från fjorden där vi tältade. Det var en fjällräv.

Men är det någonting man snabbt upptäcker i Arktis, med både fascination och en känsla av mindfuck, så är det att det är helt omöjligt att avgöra storlek och distans till något. Allt är nämligen vitt och när man exempelvis ser en kulle framför sig, ca 200 meter bort, så kan det lika gärna vara ett fjäll fem mil bort. Det finns inga referenspunkter för hjärnan att avgöra vad det är man ser, hur stort/litet, nära/långt borta. Ett bra exempel var en kväll då Viktor och jag höll på att sätta upp tältet och jag hade noterat ett stort renhorn som låg cirka 20 meter bort. Efter någon minut frågade Viktor om jag hade sett skidåkarna långt där borta?

Jag tittade och tittade men kunde överhuvudtaget inte se några skidåkare. ”Men där! Du ser väl det krokiga strecket där borta?” säger han igen och pekar.

”Va, det där?!” Jag tittade noga och såg att, jo, nog rörde sig mitt renhorn allt. Lite som när en tecknad film zoomar in på en grupp myror på rad. Jag kunde inte förstå synvillan, båda ”bilderna” var lika verkliga, både renhornet och ett gäng skidåkare många kilometer bort.

Så en fjällräv, med samma färger som isbjörnen, på 150 meters håll ser exakt likadan ut som en isbjörn på, säg, tre kilometers håll. Det som fick guiderna att förstå att det måste vara en räv var snarare dess beteende – den kom springande mot lägret. En isbjörn skulle snarare ha långsamt och nyfiket har smugit sig på för att kolla om vi var något den kunde äta eller inte, den skulle inte från flera kilometers håll ha gått till attack. Ja, om den inte hade rabies eller något, säger guiden Elida: ”För då skulle vi verkligen svara i trubbel”. Alla skrattar lite småroat och nervöst över den kommentaren när vi på morgonen kör vår sedvanliga samling i en cirkel och delar med oss om tankar från det senaste dygnet.

Mot slutet av turen frågar jag Elida om hennes mest närgångna möte med isbjörn, och det här var information jag är glad att jag inte kände till förrän mot slutet av resan. Elida berättar att hon under sin utbildning tältade på västkusten på sommaren, inte långt från där vi då befann oss, och deras läger fick besök av en isbjörn. De sköt över 70 skott med signalpistolen – tänk fyrverkerikvällarna på Vattenfestivalen – men isbjörnen brydde sig inte ett skvatt utan gick fritt och försåg sig själv med mat bland de olika tälten medan eleverna och deras lärare stod och tittade på en bit ifrån i väntan på att evakueras.

Även två dagar senare då de kom tillbaka till lägerplatsen för att ta ner lägret dök samma isbjörn upp. Hela gruppen evakuerades med båt medan isbjörnen stod på stranden och tittade efter dem. Ett par dagar senare bröt sig samma björn in på baren på ett ryskt hotell och därefter syntes den inte mer.

Det låter som en skröna men historien är väldokumenterad och Elida lyckades ta ett par briljanta foton som hon senare kunde sälja till lokaltidningen Svalbardposten.

Nåväl.  För att besvara den fråga som ni som läser gissningsvis sitter och trycker på så kommer den här: Nej, vi såg inte isbjörn på turen. Det är vi både glada och lite ledsna för av skäl som ni kanske kan räkna ut utifrån ovan nämnda exempel.

Men för det ska vi såklart bjucka på lite bilder även i det här inlägget som alltså utspelade sig den andra natten. Av någon anledning har vi inte så mycket bilder från den första riktiga turdagen (alltså dag två) då vi under 10 timmar kämpade oss upp och ner för fjäll och glaciärer i snöstorm (kanske just därför vi inte har bilder) men ändå bara tog oss 17 kilometer. Det var lite knäckande. Den dagen innefattade även en knäckt stav (Viktors) efter att vi fått använda den som tältpinne första natten då det var storm; En MacGyver-lagad stav; Lite riskmoment uppe på en glaciär då Viktor var den som gick längst fram och spårade i den djupa snön när huvudguiden Elida från ca 500 meters håll börjar vråla om att vi hade en ev glaciärspricka framför oss; Och vattenkokning till långt efter midnatt. Med andra ord, trötta, hungriga och törstiga kroppar som sedan väcktes vid 4.30 och fick björnfrossa. En vanlig dag bland Spetsbergen på Svalbard gissar jag.

DSC00442
Efter de första två dagarnas snöstorm började var morgon ungefär så här: Strålande sol och ett par skidor som bara låg och väntade på att få kicka igång dagen. Helt ärligt, det spratt i benen att få på sig skidorna precis varenda morgon!
DSC00373
Dag 3 förflyttar vi oss från Skutdalen där vi tältat och rör oss genom en lång dal mot Svea Gruva. Fantastiskt väder och äntligen kan vi börja se landskapet som vi skidar i.
DSC00535
Ingen dålig start på morgonen. Så otroligt vackert var vi än tittar.
DSC00382
Kjellströmdalen där vi skidar cirka 2 mil till Svea Gruva.
DSC00412
Svea Gruva är Svalbards tredje största ort efter Longyearbyen och Barentsburg. Gruvdriften startade 1917 av AB Spetsbergens Svenska Kolfält och på 1920-talet arbetade flera hundra svenskar där. 1944 dök en tysk ubåt upp och sköt sönder alla byggnader. Men gruvdriften har pågått intensivt i långa perioder även efter det. Just nu står verksamheten stilla men ett hotell har nyligen kommit upp i drift, dock utan alkoholtillstånd poängterade ett gäng vi träffader som kitade över Svalbard men behövt ta in på hotellet efter att en i gruppen kraschlandat i en vak.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s