Vem skulle ha trott att tältning bland isbjörnar var lugnet före stormen

Domningarna satt kvar länge. Särskilt när man vaknade om mornarna var händerna fortfarande kvar i något krampaktigt stavläge, trots att vi numera vaknade i sängen hemma i ett vårigt Jämtland. Som om alla timmar, från morgon till kväll, över berg, glaciärer, havsis och tundra på Svalbard hade skapat ett helt nytt fysiskt läge i kroppen.

Även hungern satt kvar. Känslan att kroppens förbränning fortfarande låg betydligt högre än vad det fanns möjlighet att få i sig i kaloriväg under en dag. Låt säga att den här smått paniska hungern strax efter resan kan ha fått en av oss att gatecrasha en tillställning på ett hotell i Bryssel i jakt på mat, efter att ha varit på konferens en hel dag och ”bara” fått i sig vanliga måltider.

Den största kampen på Svalbard var inte det fysiska slitet. Inte heller den mentala uthålligheten. Det var stressen över att aldrig hinna få i sig tillräckligt med mat och energi. Alla andra verkade klara sig på en bit choklad då och då, utöver måltiderna, men inte jag.

På våra tio minuters raster var 50:e minut fick vi göra hårda prioriteringar: skulle man kissa eller äta? Ofta hann man inte med både och. Som tjej tog det ju lite längre tid att få av alla lager plagg vid varje toalettbesök, värdefulla minuter. Mot slutet av veckan kom jag på att jag behövde satsa på kött, inga godsaker vars sockerchocker bara steg mig åt huvudet och förvandlade mig till en liten Miss Dracula i moderna skidkläder.

Inför vår högsta glaciärstigning, en så pass brant stigning att vår enda möjlighet var att saxa upp med våra tunga pulkor bakom oss, så klämde jag en hel påse fruktansvärt äcklig Beef jerk. Det var solnedgång. Bergen runt oss började färgas röda och skenet gled plötsligt in över glaciären vi skulle ta oss upp för. Bergen var så magnifika att jag var tårögd. Stämningen blev inte sämre av att mitt gamla favoritband Arcade fire’s bergsförflyttande skiva Funeral, precis just då gick på i hörlurarna.

Jag och Viktor stod bland de sista i ledet att kämpa sig upp. Jag såg hur de andra slet ovanför mig. Jag vill härmed tacka Beef jerk, Arcade fire och den inre råstyrka som plötsligt manifesterade sig. Jag flög upp för glaciären. Saxade på som om jag aldrig gjort något annat och passerade en efter en av mina resekamrater. Jag var först upp på glaciären och har aldrig i mitt liv känt mig så stark. 200 höjdmeter brant stigning är inget att leka med när du drar en tung pulka och redan skidat i närmare 8 timmar.

Men bergen runt omkring oss var helt rosa, havet långt bort där nere och min inre styrka en djup brunn. Det är faktiskt ett av mina stoltaste stunder, och troligen den första jag haft när det kommer till att utmana min fysiska förmåga.

Vi trodde nog att Svalbard skulle vara en större fysisk utmaning än vad det var. Missförstå mig rätt här. Det VAR tungt. Men det var inte lika tungt som vi hade föreställt oss. Utmaningarna var däremot av en helt annan karaktär. Näringsbrist och törst som gör att man ofta befinner sig på gränsen, att ha sinnesnärvaro att sätta upp tält, smälta snö och laga mat när hjärnan redan checkat in för kvällen. Att hålla en god ton när ens tältkamrat för fjärde dagen i rad inte hjälper till att laga mat. Att hålla rädslan i schack när man står ensam i snöstorm och vet att det med säkerhet sniffar runt isbjörnar i krokarna.

Utmaningar vi inte såg komma men som tryckte på gränsen för komfortzonen. Vilket också var vad vi ville utmana när vi gjorde den här resan. Och som dessa utmaningar berikade oss!

När vi kom hem däremot visade sig att vildmarkslivet i Arktis vara lugnet före stormen. Bara några dagar efter att vi kom hem visade det sig att vår ena hund, Loka, var sjuk. Det vi trodde var lite nedstämdhet i samband med löp visade sig vara aggressiv leukemi. Inom ett dygn hade hon ryckts i från oss.

För oss var det att förlora en familjemedlem. Vi gick in i en ordentlig sorgeperiod och Svalbardresan kändes långt bort, för att inte nämna uppdateringen av den här bloggen som vi tidigare tyckt varit ett roligt projekt i samband med resan. Nu tog orden slut. Det var vår i luften och blommorna spirade. Men i vår famn slocknade den vackraste av blommor. Vi sade farväl till en underbar liten själ som vi haft ynnesten att ha i våra liv.

Därtill passade ett par andra livskriser på att göra entré. OBS varning till alla som tänker att lite tid i vildmarken och kontemplation av livets existentiella frågor bara är lite mys – det kan leda till att man på allvar ifrågasätter alla möjliga saker i sitt liv när man kommer hem. Frågan ”Varför sitter jag på mitt kontor vid en dator när jag borde vara i Arktis och smälta snö?” eller ”Alltså, på riktigt, ska man verkligen jobba hela livet?!”. För att inte glömma, ”Vad gör vi med våra liv, använder vi vår tid, energi och pengar rätt?” Frågor som kan ställa till det ordentligt i huvudet. Kort sagt behövde vi lite återanpassning till verkligheten och reda ut en och annan existentiell kris.

Sommaren kom och vi drog ut till havs med småbarn och vår stora hund Aska. Sommaren har också vårdat ärret från Loka och vi har i dag en ny liten, eller gigantisk, familjemedlem. En Alaskan malamute-valp som heter Kodiak. Döpt efter hunden vi hade med oss på expeditionen på Svalbard. Den hund som kändes som den sköra livlinan när man på natten stod isbjörnsvakt i snöstorm och inte såg ett skvatt. Så länge Kodiak låg lugnt vid fötterna kunde inte isbjörnen vara alltför nära, var en betryggande tanke.

Så, vi har nu en egen liten Kodiak som får följa med oss på vardagens diskbänksrealism, och när vi bryter oss ur den och drar ut i vildmarken. Vare det är till lilla ön i vår lilla sjö, tältning och vandring i södra lapplandsfjällen eller ett och annat dagdrömmande om Grönland eller Vita bandet.

Hoppas ni vill fortsätta följa oss – nu när vi är tillbaka lite mer i gängorna ska vi försöka titta in här lite oftare. Och såklart fortsätta med bilder och godbitar från Svalbardresan!

So long, friends!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s